Varje gång mobilkamerorna tar ett stort kliv framåt intalar jag mig själv att den här gången blir det annorlunda. Jag lägger en mindre förmögenhet på det senaste och bästa och hoppas att det ska vara den heliga graalen — en enda pryl som kan ersätta allt annat.
Och ett tag känns det faktiskt så. Resultaten är bra, ibland riktigt bra.
Jag börjar sälja av gammal utrustning, rensa hyllor och fantisera om enkelheten i att alltid ha en bra kamera i fickan.
Men några månader senare saknar jag ändå den riktiga kameran.
Inte för bildkvaliteten — utan för något helt annat.
Efter att ha rört mig in och ut ur fotografin i perioder — ibland som hobby, ibland som yrke — har jag lärt mig känna igen vad som gör att jag lyckas (och misslyckas). Det handlar om mindset, inspiration och närvaro. Visst, jag har fotat en handfull bröllop utan att känna mig särskilt inspirerad. Jag har tagit porträtt som blev helt okej och som betalade räkningarna — även när jag inte var i något kreativt toppform.
Men de riktigt bra bilderna, de jag faktiskt är stolt över, har alltid kommit ur en medveten ansträngning, av en inspirerad tanke.
Ritualen att ladda batterier, packa väskan och avsätta tid för efterbearbetning med en kopp kaffe bredvid skärmen — det är en helt annan kreativ process.
Att knäppa en bild med mobilen är för enkelt.
Det kräver ingen tanke, ingen förberedelse.
Den kreativa investering är för låg — och avkastningen blir därefter.
Länge kände jag mig skyldig när kameran stod oanvänd på hyllan i månader.
Ibland ville jag sälja den, mest för att slippa känslan av att den stirrade anklagande tillbaka.
Men jag tror jag har mognat, tänkt om. Insett att kameran är tålmodig.
Även när tekniken rusar vidare står den orörd. En tjugo år gammal digitalkamera kan fortfarande ta lika bra bilder idag som när den släpptes. Färre pixlar, färre funktioner — men fortfarande bra bilder.
Om mobilen är den högljudda och och lättstötta influencern, då är kameran Ron Swanson (referens till Parks and recreation). Den väntar tålmodigt på sin stund.
Jag tror att jag hittat ännu en pusselbit i det här pusslet. Pusslet som ska bli en bild som visar en lugnare version av mig själv — en som bidrar till ett mer sansat tempo och ett rimligare sätt att leva. En version som aktivt säger nej till TikTok-mentaliteten.
Att acceptera att något kan stå på en hylla i månader, till och med år, utan att det är ett misslyckande. Att se det som en möjlighet som väntar på rätt tillfälle, inte som försummelse.
Lyxen i att ha val — mellan kameror, projekt eller resedestinationer — är en gåva. Det behöver inte vara en källa till stress eller dåligt samvete. Allt måste inte användas, göras eller upplevas på en gång.
Vissa saker — som kameran — blir som bäst när de får vila i tystnad tills dess att rätt möjlighet presenterar sig…
