Jag har varit på LinkedIn länge. Tillräckligt länge för att minnas när plattformen faktiskt var… användbar. Lite som Facebook initialt fast med fokus på arbetslivet. Ett bra sätt att separera det privata livet på nätet och karriär-livet.
Det LinkedIn jag ser idag är något helt annat.
Min inkorg är fylld av oseriösa erbjudanden, massutskick maskerade som ”personliga” meddelanden och säljare som inte ens låtsas ha läst min profil. De vill boka möten, sälja skalbara lösningar eller ”ta femton minuter” av min tid – som om tid vore något man råkade ha över, i drivor.
I flödet är det inte bättre. AI-genererat innehåll som låter exakt likadant, oavsett avsändare. Samma dramaturgi. Samma tomma lärdomar. Samma överdrivna tacksamhet inför insikter som hade passat bättre på en post-it i ett väntrum.
Och så alla dessa skryt-inlägg. Tre timmars utbildning – nu ”certifierad”. En vecka med ett nytt verktyg – nu ”expert”. Klassiska bilder från perfekta kontor, perfekt ljus, perfekt arbetsliv. Allt är så polerat att det, från mitt perspektiv, inte går att relatera till.
Det är som om LinkedIn inte längre handlar om arbete, att knyta kontakter, att utbyta erfarenhet, att dela möjligheter. Influencer-pandemin har även nått hit, nu handlar allt om bara om yta. Jag känner inte längre att LinkedIn bidrar till något för mig. Inte intellektuellt. Inte professionellt. Inte socialt.
Så jag kliver av.
Jag väljer att skriva här istället. På min egen plattform. Utan algoritmer som belönar det slätstrukna. Utan incitament att låtsas. Det här är inte ett avståndstagande från människor. Det är ett avståndstagande från en kultur som förväxlar synlighet med substans.
LinkedIn får gärna fortsätta. Men utan mig.
