Så blev det dags för den andra boken i min nysatsning ”Henke försöker hitta grejen med att läsa böcker.”
Ernest Hemingway – Den gamle och havet.
Givet min hittills mycket begränsade karriär som litteraturkritiker bör man nog ta detta med en nypa salt. Med det sagt var det här tyvärr en besvikelse.
Låt oss dyka ner lite.
Språket
Jag har inte läst Hemingway tidigare. Kanske är språket en del av hans storhet. Kanske är just den här boken ett undantag jämfört med hans övriga verk. Jag vet inte.
Det jag däremot vet är att språket inte riktigt fungerade för mig. Meningarna upplevdes ofta som långa och bisatserna staplades på varandra. Jag fick sällan någon andhämtning eller tid att stanna upp i texten. Ibland undrade jag nästan om man kan bli andfådd av att högläsa tyst i sitt eget huvud.
Mot slutet fungerade språket bättre för mig. Kanske för att berättelsen växlade upp, kanske för att det speglade Santiagos slitna tillstånd. Om det var ett medvetet litterärt grepp så kan jag absolut uppskatta tanken bakom det. Men under stora delar av bokens första halva hade jag svårt att njuta av själva läsningen.
Jag kan se storhet i berättelsen, men inte riktigt i språket.
Innehållet
Berättelsen i sig är enkel. Persongalleriet är litet och händelseförloppet väldigt linjärt. Det låter kanske som kritik, men jag menar det egentligen inte så.
Det jag uppskattade mest var att Hemingway lämnar utrymme åt läsaren. Man får själv fylla i en del av tankarna, känslorna och historien kring Santiago. Trots att språket inte fungerade fullt ut för mig byggs spänningen upp på ett skickligt sätt, och ju längre berättelsen pågår desto mer engagerad blev jag.
Det är dessutom en kort bok, vilket gör att den aldrig hinner kännas seg eller plågsam att ta sig igenom.
Summering
Nja.
Jag är glad att jag har läst den. Det är trots allt en klassiker, och ibland vill man bilda sig en egen uppfattning om de där böckerna som alla verkar älska.
Men för mig var detta ingen särskilt njutbar läsupplevelse. Inte dålig, inte tråkig, bara aldrig riktigt så bra som jag hade hoppats på. Jag förstår varför berättelsen har blivit så uppskattad, men själv lämnade jag boken mer imponerad av dess rykte än av min egen upplevelse av den.
Jag har några fler Hemingway-böcker på listan framöver, så domen är inte slutgiltig än. Kanske har jag missat något. Kanske kommer hans storhet att klicka för mig längre fram.
Just nu gjorde den det inte.
