Det är något med staden som fortfarande känns genuin, åtminstone i delar. Det är färgerna, ljuden, dofterna, människorna, trafiken, värmen och det där ständiga kaoset som ändå på något märkligt sätt fungerar. Första intrycket är nästan att man blivit inkastad i en film. Efter ett tag inser man att det är just det som är grejen. Marrakesh är inte tillrättalagt. Det lever.
Vissa resor är bara trevliga. Andra fastnar lite mer. Marrakesh var definitivt en resa som fastnar.
En av höjdpunkterna på resan var luftballongen. Att glida fram tyst över landskapet när solen är på väg upp var faktiskt rätt magiskt. Det var lugnt, vackert och nästan overkligt. En ganska fin kontrast mot Marrakesh i övrigt, som ju annars gärna bjuder på puls, mopeder och människor överallt.
En annan dag tog vi oss till Ait Ben Haddou. Bara resan dit är en upplevelse i sig. Vägarna slingrar sig genom Atlasbergen och vyerna gör att man sitter och tittar ut genom rutan som ett barn. Ait Ben Haddou är precis så häftigt som man hoppas. Det ser nästan för perfekt ut för att vara på riktigt, men där ligger det – byggt i jordfärger, med sin gamla arkitektur och sin märkliga känsla av både historia och filmkuliss. Man förstår direkt varför så mycket har spelats in där. Det är ett sådant ställe som känns större än bilderna man sett innan. Däremot besökte vi även Atlas Studios, det var lite mindre imponerande. Det kan jag gnälla på en annan gång men takeaway från den är – åk inte dit!
Och maten då. Oslagbar!
Marocko, och Marrakesh i synnerhet, bjöd på en matkultur som var långt bättre än jag hade väntat mig. Jag hade såklart tänkt tagine, couscous och grillat kött. Det fick vi också. Men det var mycket mer än så. Kryddorna, sötman, syran, örterna, långkoket, de små detaljerna – allt kändes genomtänkt utan att bli stelt. En enkel lunch kunde kännas som något man skulle minnas länge. Och det gjorde man också. Det var inte bara gott. Det fanns personlighet i maten. Man märkte att matkulturen inte bara är något för turister, utan en självklar del av livet där.
Sedan gjorde vi något helt annat: körde dune buggies ute i öknen. Eller ja, “öken” kanske inte betyder enorma sanddyner som på film hela tiden, men känslan var ändå exakt det man ville ha. Damm, fart, skratt och den där lite barnsliga känslan av att få leka av sig ordentligt. Det var skumpigt, stökigt och väldigt kul. Inte särskilt sofistikerat kanske, men ibland är det också själva poängen. Marrakesh lyckas vara både vackert, kulturellt, smakrikt och lite tacky på samma gång.
Ett obligatoriskt Hammam-besök hann vi också med. Lyxigt, varmt och avslappnande. Definitivt något att ta med på agendan där man är i krokarna.
Marrakesh är inte en plats som försöker vara perfekt. Och tack och lov för det. Den är intensiv, charmig, vacker, rörig, varm, välsmakande och full av upplevelser som faktiskt känns. Från stillheten i en luftballong till dammet från en dune buggy. Från historien i Ait Ben Haddou till kvällar fyllda av fantastisk mat.
Marocko alltså. Och specifikt Marrakesh.
Vilket ställe!
