Fyra böcker in i min nyfunna kärlek till klassikerna. Och hittills har det bara blivit bättre.

Jag har precis läst ut Stoner av John Williams. Min fjärde bok sedan jag, vid drygt 40 års ålder, bestämde mig för att på allvar försöka uppskatta litteratur.

Denna gång hade jag lyxen att kunna läsa flera timmar om dagen. Dessutom i en solstol på spanska kusten.

Efter Tolstoj, Hemingway och Steinbeck var det alltså dags för Williams. Och jag tror faktiskt att jag har hittat min favorit hittills.

Det första som slog mig var språket. Redan efter ett fyrtiotal sidor beskrev jag läsningen som att dricka ett kallt glas vatten. Det låter kanske inte så upphetsande, men det var precis så det kändes. Rent, friskt och okonstlat.

Den känslan höll i sig genom hela boken.

Williams skriver med ett flyt och en lätthet som jag verkligen tycker om. Det är elegant utan att vara tillgjort. Meningarna bär berättelsen framåt utan att någonsin tyckas anstränga sig. Jag kommer på mig själv med att njuta lika mycket av hur något berättas som av vad som faktiskt händer.

Och det händer egentligen inte särskilt mycket.

Vi får följa William Stoner genom ett ganska alldagligt liv. Han växer upp under enkla förhållanden, upptäcker litteraturen, blir universitetslärare, gifter sig, får barn, förälskar sig och blir gammal.

Det är ungefär det.

Ändå är det märkligt svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag beskrev för ChatGPT, som för tillfället får agera min bokcirkel, att läsningen kändes som att lindas in i en filt. Man kommer Stoner väldigt nära. Inte genom stora dramatiska händelser eller känslomässiga utbrott, utan genom att helt enkelt få tillbringa tid med honom.

Lite som att titta på Friends eller Seinfeld. Jag kan uppskatta att bara få hänga med karaktärerna. Allt behöver inte vara på väg mot någonting.

Det betyder däremot inte att jag tycker särskilt mycket om Stoners sätt att leva.

Tvärtom.

Jag uppfattar honom som en ganska olycklig människa. Passiv, konflikträdd och nästan oförmögen att påverka sin egen tillvaro. Genom stora delar av livet väljer han att inte välja. Han uttrycker sällan sina önskningar, står sällan upp för sig själv och låter andra människor bestämma riktningen.

Det finns undantag, framför allt när det gäller hans akademiska arbete. Men privat verkar han mest flyta med.

Hans hustru Edith är dessutom en av de märkligare och mer frustrerande karaktärer jag har stött på. Hennes beteende provocerar mig stundtals ordentligt. Men Williams lyckas med något intressant. Genom Stoners närmast gränslösa tålamod börjar också jag som läsare acceptera henne.

Inte nödvändigtvis förlåta. Men acceptera.

Och kanske är det just där som romanen blir som mest intressant.

För jag är inte övertygad om att Stoners till synes avslappnade inställning till sitt eget öde verkligen är acceptans. Jag undrar om den inte snarare är en efterkonstruktion. Ett sätt att rättfärdiga ett liv han aldrig riktigt vågade ta kontroll över.

Det låter hårt. Men så läser jag honom.

Samtidigt finns det stunder av verklig lycka. Inte minst i den romantiska relation som uppstår senare i hans liv. Den är vacker, intensiv och sorglig. Att den inte får fortsätta gör ont, men jag tror också att just förgängligheten förstärker dess skönhet.

Det är något med kärlek som inte får bli vardag.

Och mitt i allt detta finns tankarna om livet, lyckan, kärleken, våra val och vår förmåga att acceptera konsekvenserna av dem.

Williams skriver aldrig läsaren på näsan. Tankarna finns där om man vill stanna upp och fundera. Annars går det alldeles utmärkt att bara läsa vidare och njuta av berättelsen.

Det är nog precis den kombinationen jag har börjat inse att jag tycker allra mest om.

Jag vill läsa vacker prosa. Jag vill få vistas i andra människors liv. Och ibland vill jag stöta på en tanke som gör att jag lägger ifrån mig boken en stund.

Stoner gav mig allt detta.

Fyra böcker in i mitt lilla litterära projekt ligger den nu överst på listan. Tolstojs Ivan Iljitjs död och Steinbecks Of Mice and Men slåss om andraplatsen. Hemingway får än så länge nöja sig med fjärdeplatsen.

Det hade jag inte kunnat föreställa mig för några månader sedan. Inte att jag skulle sitta och rangordna klassiska romaner, och definitivt inte att jag skulle längta efter nästa.

I morgon börjar jag läsa Camus Främlingen.